Arkitekten, konstnären och författaren Nils-Olof Olsson har slagit till igen. Efter att i tidigare praktböcker ha presenterat hur Stockholm, Skåne och Västkusten ter sig genom konstnärers ögon har han nu vidgat sina vyer ytterligare.

Sverige genom konstnärens öga heter Nils-Olof Olssons senaste projekt. Hela Sverige i tid och rum. Från Lapporten till Smygehuk, från bronsålderns hällristningar till Linn Fernströms surreella träskfantasier i olja och Lars Lerins naturlyriska akvareller. Men titeln till trots handlar boken ändå inte bara om hur konstnärer sett på Sverige under århundraden och årtusenden och hur de påverkats av olika nationella och internationella stilströmningar. Den handlar också – och nästan lika mycket – om Sveriges historia.

Brokig väv

Jag skulle vilja likna hela boken vid en brokig väv där vårt lands historia är varpen och konsten, med tonvikt på landskapsmåleriet, inslagstrådarna – det ena låter sig helt enkelt inte ses utan det andra. Dispositionen är skicklig. Varje kapitel, som i stora drag avgränsas av stilepokerna från Förhistorisk tid till Efterkrigstid med mellanliggande och efterföljande ismer, inleds med en sammanfattande Sverigebild. Den följs av hur konstnärens öga tolkar det han ser och avslutas med en sammanfattning som punktvis presenterar periodens viktigaste konstnärer. Pedagogiskt är boken ett mästerverk. Lägg därtill ett behagligt flytande språk, illustrerande kartor och 100-tals perfekta färgåtergivningar av de konstverk som nämns i texten.

Författarens kännedom om våra svenska konstskatter är imponerande. På sidorna möter en förunderlig men kronologiskt välordnad kavalkad av hällristningar, bild- och runstenar, bonadsarbeten, järnsmide, medeltida kalkmålningar, laveringar, etsningar, teckningar, oljemålningar. Landskap och stadsvedutor där urvalet av arkitekturmålningar påminner om att författaren själv är arkitekt. Myllrande folkliv. Krig och fred. Dåtid. Nutid. Purism. Surrealism. Postmodernism. Allt talar till bokens fördel. Allt – utom möjligen formatet. 364 sidor som inbundna mäter 30 x 30 cm och väger nästan 3 kg. Inget för läsfåtöljen direkt men stadigt placerad på ett bord blir den ändå i hög grad njutbar. Och, inte minst, berikande, såväl visuellt som kunskapsmässigt.

Tänkvärda förord

Det är frestande att uppfatta Sverige genom konstnärens öga som ett fristående, självständigt och utvidgat komplement till historieprofessor Dick Harrisons Upplev Sveriges historia – en guide till historiska upplevelser i hela landet, som utkom 2011. Två böcker som lättillgängligt och med ett flödande rikt bildmaterial lotsar sina läsare genom vårt lands rika flora av de mest skilda kulturskatter – låt vara att konsten spelar en huvudroll i Nils-Olof Olssons bok. Mot den bakgrunden är det inte att undra över att Dick Harrison också skrivit ett av bokens två tänkvärda förord.

Harrison påminner om att vi under loppet av 1900-talet och framåt lärt oss att se på landskapet med en fotografs ögon. En form av objektivt seende genom en kameralins. Och det seendet är inte konstnärens seende. Ser vi bakåt i tiden ser vi på landskapet bokstavligt talat genom konstnärens subjektiva öga. Vi får se det konstnären väljer att visa oss från älgarna på stenålderns hällristningar till väderfenomenet i Vädersolstavlan från 1535 (Sveriges första landskapsmålning) och dramatiken i Marcus Larssons vattenfall och skeppsbrott. Men stämmer det med den faktiska verkligheten (som det skulle ha sett ut på ett foto)? Det får vi aldrig veta. Konsten är en chimär och på den vägen är det fortfarande. Konstnären gör sina subjektiva tolkningar och överlåter åt oss att tro eller misstro.

För det andra förordet svarar konstkritikern med mera Thomas Millroth som koncentrerar sig på molnen och deras betydelse som stämningsskapande element i äldre tiders landskapskonst. Hans text lockade mig till ”molnstudier” vilket kanske inte varit Nils-Olof Olssons avsikt men som ändå gav en extra dimension åt många av de verk som finns återgivna i Sverige genom konstnärens öga.

Det närmaste jag kommit de av Andy Warhol beskrivna femton minuterna av kändisskap var när Caitlin Moran pekade på mig från scenen på Bokmässan i Göteborg och gastade ”Där är hon ju! Jag GILLAR henne!” (hon pratar delvis i versaler) och alla vände sig om för att se vilken cool och spännande person Caitlin Moran gillade. Alla vill vara bästis med henne: det är oundvikligt efter att ha läst böckerna.

Bara några minuter efter vi stött på varandra var vi inne i en diskussion om hur vi båda ville slå Nigella Lawsons ex-make på käften. Den som läst Moran och känt att hon blivit som en vän inbillar sig inte: hon har en unik begåvning för att skapa snabb, intim kontakt med folk, som hon lyckas återskapa på boksidorna. Jag har sett henne ge ett peptalk till en tonårsflicka med blått hår: ”Du ska ringa mig om 20 år från VITA HUSET! För du kommer att vara PRESIDENT då och du ska ringa mig när du är PRESIDENT!” Jag lovar att den blåhåriga flickan gick därifrån i övertygelsen om att hon skulle bli president, i alla fall under några timmar. Så är Moran: hon visar dig ditt bästa möjliga jag i en kompisspegel.

Ledsnare bok

Hon förstår att man fångar fler feminister med honung än med vinäger och skrev därför en rolig feministbibel i Konsten att vara kvinna. En sådan bok saknades på marknaden och såldes i miljoner exemplar. Uppföljaren Mer än en kvinna berättar om Morans insikter kring att bli medelålders med de kroppsliga och sociala förändringar som kommer med det och hennes tankar om kvinnorollen i den åldern.

Den är på flera sätt en lite ledsnare bok än Konsten att vara kvinna på så sätt att hon kommer fram till att det inte räcker med att kvinnor peppar sig själva med att vår hängiga mage duger, man får ha könshåret kvar och det är coolt med bekväma skor. Problemet är systemiskt och strukturellt: kvinnors insatser avlönas inte som mäns och därför cementeras ekonomisk och politisk ojämlikhet.

Flera storsäljande böcker har kommit sedan Konsten att vara kvinna, som Caroline Criado Perez bok om hur världen bokstavligt talat är byggd för män och Gemma Hartleys bok om känslomässigt arbete. Moran går också in på det oavlönade känslomässiga arbetets roll i att cementera kvinnor som obetald arbetskraft och klassaspekten på att barnomsorg är så dyr. Hon har mindre självklara svar på problemen än i Konsten att vara kvinna, men det beror på att hon blivit äldre och klokare och världen mer komplicerad.

Tramsig åsikt

Kapitlet där hon tycker synd om män för att de inte gjort samma framsteg som kvinnor under nittonhundratalet känns som en onödig brasklapp om att hon/feminister inte hatar män. Samtidigt så finns den kluvenheten hos Generation X: man vill inte göra män obekväma med jämställdhetskampen.

Att tycka att feminismen ”gått för långt” när det fortfarande finns löneskillnader och glastak är dock en tramsig åsikt och behöver inte tas på så stort allvar som här. Eftersom Moran är en duktig skribent blir det intressant ändå, som när hon berättar om vad män skrivit till henne om mansrollen.

Hjärtskärande kapitel

De hjärtskärande kapitlen om hennes dotters svåra ätstörning hade på många sätt tjänat på att vara en egen bok: det finns så mycket att berätta och diskutera. Kanske orkade hon helt enkelt inte. I efterordet berättar hon att dottern uppmanat henne att skriva om de svåra åren, eftersom det kan hjälpa andra, men säkert har hon känt sig försiktig med att ”hänga ut” henne.

Visst hade man velat veta mer om hur det är för en person som är känd för att skriva om hur vi duger som vi är och vill att vi ska räcka fingret åt de förkonstlade skönhetsideal och idiotiska förväntningar som finns på kvinnor att hon inte kunde hjälpa dottern med självhatet som så många unga kvinnor känner. Hon menar att ungefär en tredjedel av de unga kvinnorna i hennes bekantskapskrets lider av depression, ätstörningar och självskadebeteende. Scenen när hon handlar förband till dotters självförvållade skärsår och den manliga apotekaren går och hämtar ett sårvårdspaket med en kommentar om hur vanligt det är gör ont i hjärtat.

Samtidigt är det, som alltid när Caitlin Moran resonerar fritt från form och konvention om hur det är att vara kvinna, en hoppfull bok som höjer det enda vinglas som en kropp i medelåldern klarar utan att bli bakis i en salut för att bli en riktig tant och över glädjen i att bli det tillsammans med andra kloka, snälla och roliga tanter.

När Billie Holiday (1915–1959) var ute på turné och skulle äta på vägkrogarna passade hon ofta på att beställa en extra hamburgare och stoppade den i fickan. På så sätt kunde hon vara säker på att kunna äta, även om hon inte blev serverad på nästa stopp.

Sådana fakta dyker upp med jämna mellanrum i dokumentären "Billie", som skildrar det tuffa livet för en svart, kvinnlig stjärna under en tid då vita servitriser kunde vägra att servera henne.

Nu är grundtanken med den här filmen inte att framställa Billie Holiday, eller Eleanora Fagan, som hon hette som nyfödd, som ett offer. Det var i alla fall journalisten Linda Lipnack Kuehls intention att komma längre än så när hon under 1970-talet började intervjua gamla vänner till "Lady Day" om sångerskans liv.

Hon spelade in mängder av intervjuer. Hallicken Skinny Davenport intervjuas, liksom sångaren Tony Bennett, vilket säger något om spännvidden, och tanken var att det skulle bli en biografi. Men Linda Lipnack Kuehl hittas död på gatan i februari 1978. Det blir ingen bok och inspelningarna glöms bort.

"Fram till nu", inleds kittlande nog filmen "Billie", där regissören James Erskine gör sitt bästa för att förvalta det unika materialet och berätta både Billies och Lindas historier.

Upplägget påminner om HBO-serien "I'll be gone in the dark", som skildrar hur författaren Michelle McNamara kartlägger den så kallade Golden State-mördaren. I det fallet bidrog metanivån till att höja slutresultatet men eftersom så mycket förblir oklart kring Linda Lipnack Kuehls liv och, framför allt, död så faller det spåret lite platt, i slutändan.

I fallet med "Billie" är det förstås också svårt att överglänsa den mångbottnade och på många sätt så utsatta huvudpersonen. "Strange fruit"-sångerskan är en självförbrännande person som utvecklar ett hårt missbruk och har destruktiva relationer med män och även med kvinnor. Hon hamnar i fängelse, vilket skildras närmare i den kommande spelfilmen "The United states of America vs Billie Holiday". Barndomen är rent ut sagt tragisk, kantad av fattigdom, våld och prostitution.

Ändå är det förstås Linda Lipnack Kuehls gärning – intervjuerna och inspelningarna – som möjliggjort att porträttet av Billie Holiday har blivit väldigt levande och absolut sevärt.

Miranda Sigander/TT

Den 17 september släpper den svenske låtskrivaren och sångaren José González sitt fjärde studioalbum "Local valley". För en månad sedan kom ett första smakprov med singeln "El Invento" där han sjunger på spanska. Nu släpper González en andra singel, "Visions" där han i stället sjunger på engelska. Låten handlar om hur människan förvandlar sin omgivning i allt snabbare takt, och att hon måste göra det på ett bättre sätt.

"Nu riskerar vi att att hamna i obalans i vårt edens lustgård" säger José Gonzalez i ett pressmeddelande.

Hela skivan är inspelad i familjens fritidshus i Bohuslän där José González har sin studio. Förutom de egna låtarna rymmer den kommande skivan även två covers varav den ena är på Lalehs ”En stund på jorden”.

Dramatikern, skådespelaren och författaren Monica Wilderoth tar över som konstnärlig teaterchef på Byteatern Kalmar länsteater, meddelar teatern i pressmeddelande.

Monica Wilderoth har tidigare varit teaterchef på Borås stadsteater och har undervisat på Teaterhögskolan i Malmö. Hon var även med och startade prisbelönta Teater Terrier i Malmö.

Hon tillträder sin nya tjänst i augusti.

"Jag tänker att jag vill utveckla teaterns redan inslagna väg med att fortsätta göra modiga och kompetenta föreställningar. Jag vill förankra teatern än mer hos invånarna i hela länet och utveckla samarbeten. Det jag kan bidra med är uppriktighet och mod, och en lång bred erfarenhet inom teatern", säger Monica Wilderoth i pressmeddelandet.

Det kan vara vårljuset eller den faktiskt fysiska intervjun i dessa Zoom-tider, men det blir ovanligt bubbligt när det ska snackas "Glaciär", Camilla Läckbergs debut som manusförfattare till en långfilm.

Eller så handlar den gladnervösa stämningen ("Det känns som när man ska lämna sitt barn på förskolan första gången") helt enkelt om de inblandade. Camilla Läckberg och skådespelaren Alexander Karim garvar högt, skämtar och avslutar varandras meningar.

– Jag och Alex är optimister, som hejar på. Medan Baker är den som sitter som Krösa-Maja i ett hörn och muttrar: "det kommer att gå åt helvete, jag kommer att få sälja huset och få corona och dö." Han har varit döende sedan i mars förra året, säger Camilla Läckberg och skrattar.

Själv har hon varit lindrigt sjuk i covid-19. Alexander Karim insjuknade under inspelningen men kunde, hjälpligt, spela in några av scenerna själv, från sitt hem.

Lyxkarantän och sprit

"Glaciär" gick från idé till färdig film på knappt ett år. Handlingen utspelas i en nära framtid då en dödlig pandemi härjar över jorden. Två omaka främlingar, som spelas av Alexander Karim och Lena Endre, lever isolerade i en sorts lyxkarantän på ett hotell. På distans börjar de bygga upp en relation, som inkluderar walkie-talkies, djupa samtal, en storslagen dansscen och en hel del starka drinkar.

Att filmen finns, och snart får premiär på Viaplay, är faktiskt tack vare att Alexander Karim och Camilla Läckberg medverkade i tv-programmet "Stjärnorna på slottet". Camilla Läckberg drar sig till minnes hur det var när de träffades för första gången.

– Alex kom emot mig för att hälsa och jag ser hur han har ett sådant där stjärnljus i ögonen och jag bara..

– Nu vill han ta en selfie, säger Alexander Karim.

– Och jag tänker att det här blir en lång vecka, fortsätter Camilla Läckberg, men då säger han: "Är du gift med Simon Sköld?" Och det visar sig att han är ett jättefan av min man (som är en MMA-fighter, reds anm).

Tog kreativa makten

De klickade på det kreativa planet och tillsammans med Alexander Karims bror, regissören Baker Karim, startade de produktionsbolaget Bad Flamingo Studios, som enligt ett tidigt pressmeddelande skulle ""ta tillbaka makten från systemet".

TT: Har ni lyckats med det?

– Jag tycker att vi är på god väg. Genom att ha den kreativa makten över projektet så får man ha sina idéer i fred, på ont och gott förstås, säger Alexander Karim.

Camilla Läckberg flikar in:

– När vi började spela in gjorde vi det helt på egen risk. Baker och Alex har varit väldigt bestämda med att det ska vara solidariskt, vi ska stå för lika mycket. Det är det nog inte många som tror men jag får inte ens bjuda dem på lunch, det är på den nivån.

Tabu med åldern

Från början var tanken att Dilan Gwyn ("Älska mig") skulle spela den kvinnliga huvudrollen. Men en schemakrock kom i vägen och in kom Lena Endre i stället.

– Vi vågade ju knappt fråga henne men så ringde vi bara upp. Hon sa ja på stört, säger Alexander Karim.

Därmed förändrades dynamiken i filmen, på ett radikalt sätt. Camilla Läckberg påpekar att det nästan är tabu att skildra kärlek mellan en äldre kvinna och en yngre man.

– Vi bestämde tidigt att åldersskillnaden aldrig skulle uttalas i filmen och det är något fint med det. Jag har min personliga erfarenhet, med tanke på hur mycket kritik jag har fått för att jag är äldre än min man. Åt andra hållet hade man ju aldrig kommenterat det.

Miranda Sigander/TT

Att Jed Mercurio är involverad i en tv-serie är en kvalitetsstämpel. Han låg bakom ”Bodyguard” och han är show runner på ”Line of duty” (vars sjätte säsong visas i England just nu, kommer till SVT senare i år). Så det faktum att han är exekutiv producent för den här fyra avsnitt långa miniserien gör att man hajar till lite extra – och gör dessutom att man som tittare har högre krav.

”Bloodlands” utspelas i Belfast (där för övrigt även ”Line of duty” spelas in, även om det där ska föreställa en inte namngiven engelsk stad). En bil hittas i vattnet i hamnen. Den är tom, dess förare, den mäktige Pat Keenan, är försvunnen, troligen kidnappad. Utredaren Tom Brannick ser eventuella kopplingar till ett gammalt fall, under ”The Troubles”, alltså de blodiga striderna mellan protestantiska och katolska milisgrupper.

En mystisk lönnmördare, som kallades Goliat, ansågs ligga bakom flera fortfarande olösta mord, bland annat på Brannicks hustru. Är det Goliat som är tillbaka? När Brannick vill gräva i fallet motarbetas han av polisledningen – man vill inte riskera att störa den bräckliga freden i Nordirland.

Och där går det inte att berätta mer. Det kommer nämligen i avsnitt två en vändning som är ett så kallat WTF-ögonblick, som får dig att ifrågasätta det du sett tidigare och för in storyn på ett helt nytt spår. Någonting som känns väldigt mycket Jed Mercurio.

Även om han här "bara" är exekutiv producent, vilar Mercurios ande över ”Bloodlands”. Det är spännande, det är rappt berättat (regissören Pete Travis har tidigare bland annat gjort den utmärkta ”Utan rädsla”), storyn är fast förankrad i miljön och i det nordirländska samhället och det är, inte oväntat, mycket välspelat. James Nesbitt, som spelar Brannick, liknar en 50-årig Clint Eastwood med sitt smala, sargade stenstodsansikte där känslorna döljs bakom en mask av bitterhet.

Även om detta är en avslutad miniserie, kan det finnas en öppning för en fortsättning, vilket vore intressant. Och om du vill veta mer om ”The Troubles”, rekommenderas boken ”Säg inget” av Patrick Radden Keefe. En oerhört spännande och väldokumenterad skildring av denna konflikt som dödade hundratals människor och som fortfarande lätt kan blossa upp igen.

Gunnar Rehlin/TT

Konstnären och författaren Carl Johan De Geer och journalisten Johanna Frändén skriver en bok tillsammans.

"Att segra är banalt" släpps i sommar och skildrar en brevväxling mellan en äldre konstnär och en sportjournalist som närmar sig medelåldern. De Geer skriver sina brev från sin lägenhet i Stockholm under pandemin och Frändén från lockdown i sin lägenhet i Paris.

Breven spänner över ämnen som geografi, samhällsaktualiteter, sport, litteratur, och feminism.

"Det är fascinerande att få följa deras korrespondens som ofta börjar i sportens värld, men handlar om så mycket mer än bara fotboll. Två vitt skilda temperament och infallsvinklar på världen gör läsningen till en ren njutning, oavsett vilket ämne de tar upp", säger Thomas Olsson, förläggare på förlaget Kaunitz-Olsson, i ett pressmeddelande.

"Att segra är banalt" släpps den 15 juni.

Journalisten, författaren och mediepersonligheten Frida Boisen följer upp sin självbiografiska debutroman "Berätta aldrig det här" med en ny roman. I höst kommer "Du är inte längre min dotter", skriver bokförlaget i ett pressmeddelande.

I debutromanen berättade Boisen för första gången om sin mammas självmord. I uppföljaren skildras fler mörka familjehemligheter.

"I 'Du är inte längre min dotter' berättar jag om trauman som satt djupa spår, det är en resa från tryggheten i förorten till lyxlivets smutsiga misär. Det är en berättelse om det allra skamligaste som göms undan. Att som barn bli sviken och förnekad, men också en historia om oändlig kärlek och en vilja att aldrig ge upp", säger Boisen i ett pressmeddelande.

"Du är inte längre min dotter" släpps den 4 oktober.